När Albin var 4 veckor gammal så fick jag en akut magsmärta på natten, Steffe ville ringa efter ambulans då jag var helt medtagen men jag stretade emot, de var magkatarr sa jag. Sen kom dessa anfall lite då och då. För ett par veckor sen fick jag ett till redigt anfall och de var hemskt! Fyfan.

MEN i måndag runt 22.30 fick jag ett redigt anfall så vi ringde faktiskt ambulans. Jag tog novaluzid. Och någonstans så känner jag att detta är ngt annat de är inte magkatarr men ändå försöker jag intala mig det. Då ambulansen kom avtog smärtan och jag grämde mig över att vi ring helt i onödan (vilket dom självklart inte tyckte) Men då dom var där tilltog smärtan och dom tyckte absolut vi skulle in till akuten, och till min mans stora lättnad åkte jag med!

Väl på akuten får jag ganska direkt medicin mot magkatarr, som hjälper föga. När kl var 2 på natten orkade jag inte mer och dom valde att testa ge mig morfin. Eftersom jag är överkänslig och kräks som en gris av de fick jag medicin mot illamående/kräkningar med. Och värken avtog, de va sån skön känsla i kroppen när morfinet spred sig, blev så avslappnad och fick ändligen sova. Vid 3tiden kom läkaren äntligen då hade mina provsvar äntligen kommit. Jag hade inte längre ont men läkaren tyckte vi skulle avvakta en timme till och jag somnade. vid 5 vaknar jag igen och har ont, men denna gång lite mer på höger sida om magen och jag kallar på personalen (läkaren skulle ju komma för en timme sen) och hon kommer in och känner och sa att de är nog gallan som spökar, mina vita blodkropppar (heter de så?) avslöjade på infektin vilket kunde bli av stenar i gallan, hon sa att vi skulle ta lite mer morfin och fick somna om. Kl 8 väckte dom mig igen de var dags för Ultraljud. Ultraljudsläkaren informerade att de är gallan som spökar att de är stenar där, små stenar. TOPPEN!

Så nu blir all min mat kokt eftersom jag vågar inte äta fett då de kan orsaka gallstensanfall. Så läsk, godis fet mat m.m går bort!

Just nu mår jag bra och känner mig helt ok!